Flickan i skogen

Publisher: 
Place: 
Göteborg
Year: 
1994

The novel Stúlkan í skóginum. Inge Knutsson translated to Swedish. Also published by MånPocket, Stockholm, in 1995.


From Flickan i skogen:


Det var i august 1991


“Vil du ha kaffe?” frågade hon.
“Ja”, svarade jag.
Jag såg min kropp återspeglas i de bländande golvplattorna. Min värdinnas spegelbild fick jag inte syn på. Jag var en grå klump i det vita köket och förlägenheten lät inte vänta på sig. Den sträckte sina händer mot mig. Jag böjde mitt huvud, slöt ögonen och mina tankars röda fåglar kom till mig där jag satt vid det främmande bordet och självmant sjöng de sången för mig om rosorna som växer vid himmlens öppna port. Och när tonerna ljöd där i köket försvann förlägenheten sin väg in i mitt sinnes skogsmarker, förvandlades till ett träd och väntade på mig. Mina känslor bor i en skog, var och en är ett träd som närs av jord och luft. Jag blev åter glad till sinnes och såg mig omkring.
Det droppade oavbrutet från den blankpolerade diskhons stålbotten. Hagelkornen samlades i en hög och det gnistrade om dem som från svarta stjärnor. De skarpa ljuden susade runt i huvudet och torkade bort mina tankar. Jag höll för öronen. Allt blev tyst.
Men kvinnan som hade bjudit mig på kaffe vred till kranen. Stjärnorna försvann och mina tankar fick liv på nytt, sökande och ljusa. Och jag, gästen på kaffebjudningen som inte hade börjat ännu, gladdes över deras liv. Jag tittade på henne och hon stod med ryggen mot mig. Vi teg båda och vår tystnad var stilla. Snart skulle orden bryta den. Hennes ord och mina. Jag var lugn, kunde vänta.
I hörnet vid diskbänken stod en sopkvast mot väggen. Hon tog tag i skaftet, stödde sig på det, stod ännu med ryggen mot mig, sneglade sedan på mina händer. Jag förde pekfingret till tummen på höger hånd och slöt ögonen. Rosorna rörde sig för fåglarnas sång och moln tornade upp sig vid porten. Hon tittade fortfarande på mina händer. De var breda och tjocka. Fingrarna korta. Jag gjorde snabbt en ny ring med fingrarna på vänster hand och såg ännu med slutna ögon på molnen när hon vänligt och med låg, ganska mörk röst sage:
“Du vill kanske hellre ha te än kaffe?”
“Nej, tack”, svarede jag.
“Du hade naturligtvis helst velat ha vin?”
“Nej.”
“Jag hade bjudit dig på vin om jag hade haft något. Jag bjuder folk på vin om jag har något hemma”, förklarade hon och lät plötsligt irriterad som om jag hade tvivlat på att hon bjöd folk på vin om hon hade något hemma. Det föll mig inte ens in. Det var inte vad jag hade väntat mig att hon skulle säga till mig och tonfallet i hennes röst var inte som jag hade föreställt mig. Jag blev förvånad. Hennes ord var små, fyrkantiga och klangen torr. Jag var inte lugn längre. Hon var främmande för mig. Jag hade tackat ja till att dricka kaffe hos en obekant person och visste inte vad som väntade mig. Vilka ord som väntade mig. Vilka frågor. Jag betraktade mina händer och kom ihåg att jag i drömmen för tre nätter sedan hade hållit i en pärla. Jag hade krossat en mussla och sett pärlan glittra i min handflata och förundrad hade jag tappat den i strandens vita sand, böjt mig ner och lagt den mot mitt hjärta, känt dess värme mot huden och jag hade glatt mig. Jag betraktade mina händer och tänkte på drömmen och min besvikelse försvann liksom oron. Drömmen gjorde mig förvissad om att det skulle bli trevligt här. Det här blev ett äventyr.